Kevin TopolskyNär artificiell intelligens-teknik framskrider, öppnar den upp möjligheten till digital återupplivning, till både samhällets fascination och oro. Genom historien har människor fascinerats av tanken på att återuppliva de döda. Denna idé, en gång begränsad till mytologi, religion och science fiction, är nu närmare verklighet tack vare de senaste framstegen inom AI.
Denna moderna twist på en uråldrig praxis kallas digital nekromanti. Den kombinerar inkallandet av andar från det förflutna med dagens tekniska möjligheter. Generativ AI, som omfattar mer än bara text och sträcker sig till generering av bilder och video, har drivit denna digitala företeelse. I länder som Kina upplever denna bransch en snabb tillväxt, då individer söker upprätthålla anslutningar till sina kära genom digitala avatarer baserade på foton och ljud som möjliggör rudimentära samtal och ger tröst åt de sörjande.
Företag som Here After och Replika möter den växande efterfrågan genom att erbjuda tjänster som använder generativ AI för att digitalt återuppliva de som har gått bort. Medan detta kan verka som ett vackert och hälsosamt användande av AI, väcker det också etiska frågor.
Experter oroar sig för konsekvenserna av att skapa ett parallellt universum där döden tycks vara obefintlig. Fernando Pérez Borrajo, medgrundare och företagsdirektör för Aunoa, uttryckte sin oro över de okända effekterna av denna praktik i stor skala. Han lyfte fram bristen på en lagstiftningsram för att hantera frågor som identitet och bildrättigheter, vilket kan leda till problem som efterapning av de avlidna.
Trots de etiska och kulturella farhågorna påpekar sociologer från University of Liverpool att att upprätthålla anslutningar med de avlidna genom olika medier inte är ovanligt. De föreslår att generativ AI är enbart en utveckling av befintliga sorg- och minnespraktiker. Dock kvarstår oron över att de döda kanske blir ’zombifierade’, tvingade att säga saker de inte skulle ha sagt i livet.
Som ett talande exempel utfördes återskapandet av den spanska sångerskan Lola Flores’ likhet för en reklamfilm med familjens samtycke, vilket undvek potentiella problem. Pérez Borrajo betonade att idealiskt sett borde Lola Flores själv ha gett sitt samtycke, vilket skulle ha skapat ett prejudikat för att hantera sådana känsliga ärenden.
I en era där det blir allt svårare att skilja det digitala från det verkliga, avslutar Pérez Borrajo med en reflektion över det digitala dilemma vi nu står inför och lämnar oss att fundera över om fysisk närvaro kanske blir enda tryggheten i denna modiga nya digitala värld.
Att möta de etiska konsekvenserna av digital återupplivning är både en filosofisk och praktisk utmaning som vårt samhälle börjar brottas med. Etiker, juridiska experter, teknologer och allmänheten funderar över de djupa frågor denna praktik väcker.
En av de främsta frågorna är samtycke. Hur kan vi få samtycke från personer som har gått bort för användning av deras likhet, röst och personliga egenskaper? Även om Lola Flores familj gav sitt samtycke, kvarstår frågan om postumt samtycke är tillräckligt, och i så fall, under vilka omständigheter och begränsningar.
Ytterligare en oro är autenticiteten i interaktionerna. Kan digitala kopior noggrant återspegla en persons karaktär och övertygelser, eller kommer de bara att eka av den data och input de matats med, potentiellt skapa en falsk eller vilseledande arv?
Det finns även potentiella juridiska utmaningar såsom rättigheterna till en digital persona efter döden. Lagarna har ännu inte hunnit ifatt dessa framsteg – det finns lite prejudikat för vem som kontrollerar någons digitala liv efter döden, vilket leder till ett juridiskt gråzonsområde.
De långsiktiga psykologiska effekterna på de som interagerar med digitala kopior av de avlidna är okända. Vissa kan finna tröst i interaktionerna, medan andra kan ha svårigheter med sorgeprocessen, fästningsproblem eller till och med verklighetsavgränsningsproblem på grund av interaktion med en till synes ’levande’ digital närvaro.
När det kommer till fördelar kan digital återupplivning erbjuda tröst åt de sörjande genom att ge dem en känsla av närvaro och potentiellt avslut. Det kan också tjäna som ett unikt sätt att bevara historien och lära från individer som har gjort betydande bidrag till samhället.
Men på andra sidan inkluderar nackdelarna potentialen för missbruk där personan kan utnyttjas för kommersiella eller onda ändamål. Det kan också leda till etiska frågor kring minne och respekt för de avlidna och deras familjer.
Sammanfattningsvis kräver utvecklingen av digitala återupplivningsteknologier noggrann övervägande av de etiska gränserna och upprättandet av robusta lagliga ramar för att reglera deras användning. Företag och entusiaster behöver samarbeta med etiker, juridiska experter och kulturella ledare för att navigera genom utmaningarna och säkerställa att detta kraftfulla verktyg hedrar minnet av de som har gått bort på ett respektfullt och etiskt sätt.
För de som är intresserade av att utforska ytterligare diskussioner och debatter kring framväxten av digitala återupplivningsteknologier, kan du besöka följande huvuddomänlänkar:
– Aunoa
– Here After
– Replika
Att komma ihåg att digital återupplivning är ett utvecklande område, att hålla sig informerad och bidra till konversationen kommer att vara av största vikt när samhället definierar de etiska gränserna för denna nya digitala frontier.
